KABABAM! Skvattramriset utanför gömslet svajar. Inte titta ut. Inte röra en muskel nu. "Kdck - kduck-kd-kd-kd-kduck" följt av ett sisande ljud, likt en hes björktrast. Mellan mig och den spelande tjädertuppen är det en tunn tältduk och några få meter med skvattram och ljung. Om jag rör mig för fort, eller trampar fel så där så det knarrar i golvet, på väg till luckan där kameran och stativet redan står riggat - då sticker tuppen. Då är det efterlängtade ögonblicket bortfluget. Bokstavligen. Mer flax utanför. Kluckanden och sisningar som går i osynk. Det är två tuppar därute! Jag kommer på fötter, dold en halvmeter till höger om luckan. Buffen uppdragen så att där bara är en glipa för ögonen under mösskanten. Försiktigt prövar jag med vänstra foten mot golvet mitt för gluggen. Flyttar över vikten så sakta jag kan. Till slut står jag på knä, vid luckan och väntar. Kikar över kamerahuset. Utanför ligger en liten öppen kulle med renlav, lingonris, stenar och ljung. Rassel i riset bakom kullen. Ett svart och rött huvud sticker upp med näbben i vädret. Det flyter i överkant på riset följt av stjärtfjädrarna utfällda likt ett svart, efterhängset segel. Jag hinner inte med. Tjädern försvinner i riset nedanför kullen. Det flimrar lite för ögonen. Jag har glömt att andas. Flax lite längre in i skogen. Den andra tuppen följer den första på behörigt avstånd. Jag vrider sakta objektivet efter tupparna. Spanar i sökaren, som immar igen av andedräkten. Hajar till inombords. För där står den. På femton meters håll. Spelande och ståtlig. Jag inväntar sisandet innan jag trycker av. Två bilder. Paus. För långa serier stör. Ytterligare två bilder får jag innan den försvinner i riset. Jag sjunker ihop på golvet. Lirkar loss kameran från stativet. Jag vet att det är dumt. De kan ju komma tillbaka vilken sekund som helst. Men jag måste bara få se resultatet. Måste få se att det verkligen hänt på riktigt. Att jag med mitt korta teleobjektiv, ändå lyckats få en spelande tjädertupp på bild.ler

Bakom de där andlösa minuterna jag beskriver ovan, ligger ändlösa timmar av arbete. Samtidigt är det också en stor dos tur och tajming. De senaste två veckorna har jag arbetat som fågelguide, för min vän och kollega David som driver Naturguide Tiveden. I dagens inlägg vill jag dela med mig av en natt i tjäderskogen.

16 timmar tidigare.

Vi möts på en parkering nere i Tived, gästerna och jag. Vi hälsar corona-säkert på varandra i eftermiddagssolen och jag berättar vart vi ska. Därefter rullar vi i karavan till baslägret ute i skogen. Väl på plats får gästerna lite tid att plocka i ordning det de vill ha med, medan jag kokar kaffe och ställer fram stolar och bord. Vi sippar på det lokalt rostade kaffet Outdoorfika och presenterar oss lite djupare. Rödhaken sjunger, det knäpper lite från kaffebrasan som falnar och dör ut medan vi pratar. Jag delar ut matsäck och dubbelkollar ifall någon glömt nödvändig utrustning hemma. Därefter går jag igenom vad som gäller för kvällen. I korthet går det ut på att vara så tyst en kan, invänta instruktionerna i chatten, när det funkar att fota och vi bekantar oss med en handritad karta över spelplatsen för att kunna hjälpas åt med att lokalisera tjädrarna morgonen därpå.

Vi går ut under tystnad, barrstigen är mjuk och solljuset bryts i fläckar av grenverket. Lukten av fuktig mossa, skvattram och solvarm stig fyller luften. Efter några hundra meter lämnar vi den väl upptrampade stigen och ger oss ut på en knappt synlig bana genom blåbärsriset. Högar av flyttblock tornar upp sig i den glesa tallskogen och vi når strax fram till de första gömslena. Lågmält visar jag gästerna som ska sova där hur luckorna fungerar och dubbelkollar så att de har allt de kan tänkas behöva därinne. Varje gömsle är utrustat med en golvplatta, madrass, kudde, sovsäck, yllefilt, toahink och en kontorsstol att sitta och fota från.

När alla är på plats, kryper jag in i det gömsle som blev över. Väl inne i gömslet, så stannar en i gömslet. Jag ställer allting i ordning inför morgonen. Stativ på plats, öppnar de luckor jag vill ha öppna. Skalar chokladbiten och radar upp matsäcken i en prydlig rad. Alla plastpåsar, allt som kan tänkas prassla, måste bort. Jag byter om, klär på mig torrt och varmt, drar ner dragkedjan på sovsäcken så den bara når till knäna och resten av den härligt fluffiga, dunsäcken blir som ett täcke. Jag toppar lyxtäcket med yllefilten och kryper ner, fullt påklädd. Sen är det bara att vänta på att tjädertupparna ska flyga in.

Vårnattens tystnad är en annan. Det är en tystnad som bär skogens alla röster.

Utanför gömslet sjunger dubbeltrast och småfåglar. Det är nästan vindstilla ute, vårluften är klar och frisk. Ett par tranor ropar på avstånd. Jag frågar i chatten hur gästerna har det i sina gömslen och får idel glada emojis och tummen upp till svar. Chokladbiten ligger farligt till efter en stunds väntan och den går åt medan det guldgula skymningsljuset blånar utanför. Trasten och småfåglarna tystnar. En morkulla passerar med ett knarrande skratt. Så infaller tystnaden igen. Jag brukar inte säga att det är tyst i skogen. Där är ju alltid något ljud, en vind i trädtopparna, fågelsång och insekts-surr eller knarret av ett träd. Riktigt öronbedövande tyst blir det inte förrän i november, när löven fallit. Så där tyst att ens egna hjärtslag låter som pukor och andetagen likt stormbyar i jämförelse. Det är en tystnad som slukar alla andra ljud. Vårnattens tystnad är en annan. Det är en tystnad som bär skogens alla röster.

Ett brak utav stora vingar. Den första tjädertuppen har flugit in. Just den här brukar vara tidig, vid halv åtta ungefär. De andra brukar inte dyka upp förrän en timma senare. Jag drar upp filten, för att telefonens skärm inte ska läcka mer ljus än nödvändigt och meddelar de andra gästerna. Från det att tjädrarna flyger in, gäller det att vara helt tyst och stilla de första två timmarna. Skrämmer någon bort dem ikväll, blir det inget spel imorgonbitti. Den tidiga tuppen har vi döpt till "Rosa pantern", mest för att den gillar att hållas vid en liten kulle där det hängde en rosa plastpåse. Förmodligen är det en av de äldre tupparna, yngre tjädertuppar har mörkare näbb. Ett knarrigt, rapande läte bärs i vårnatten. Rosa pantern skymningsspelar. Jag ligger kvar, fnissar lite inombords åt det märkliga lätet. Skriver med gästerna i chatten. Det har landat två tuppar vid deras gömslen. Jag plockar fram väderprognosen för morgonen. Några plusgrader, sol och vindstilla - perfekt tjäder väder. Det spritter av förväntan och spänning i mig. Även om jag personligen aldrig intresserat mig för sport på TV, så kan jag tänka mig att det är lite som innan en match med favoritlaget. Eller som ett barn, kvällen innan födelsedagen. Till slut tar tröttheten över spänningen och jag somnar tryggt.

Jag vaknar av vibrationslarmet på telefonen i fickan. Det är fortfarande mörkt utanför gömslet. Än är det en halvtimma innan gästernas tysta larm börjar surra, men jag gillar att som guide hinna vakna till lite i förväg. Jag trycker av alarmet. Ligger och lyssnar en stund, dricker lite vatten. Dyker in under filten igen och formulerar ett trevligt godmorgon-meddelande till gästerna. De svarar alla utom en. Ibland laddar telefonerna ur i nattkylan. Själv har jag en påse med powerbank liggande i sovsäcken som backup. Till slut får även den sista gästen ordning på tekniken. De har sovit gott, en har drömt en massa märkliga drömmar, en annan lovsjunger kvällskonserten vi fick igår av småfåglar och tranor. Jag ger klartecken åt två av gästerna att sakta och tyst börja röra sig mot stolen. De skickar tummen upp när de är på plats och resten kan påbörja sin 2 meter långa färd mot stolen. Det kan tyckas som petitesser, men det är inte helt lätt att röra sig tyst i ett gömsle. Minsta prassel av sovsäcken tycks likvärdigt med en elefant i blåbärsriset utanför. Helt tyst går det inte att vara om en rör sig, men siktar vi mot helt tyst så blir det tillräckligt tyst. Två meddelanden med tummen upp i chatten. Alla gäster är på plats. Nu väntar vi bara på tjädrarna.

Det är lite som yoga. Långa meditativa stunder av väntan. Koncentrationen och närvaron i kroppen såväl som det som händer utanför gömslet. Solen har knappt höjt sig över trädtopparna. Men tjädertupparna är i full gas på andra sidan blötat. Flax och kluckningar. Sisningar och rassel när de rör sig genom riset. Chatten i telefonen går varm med glada hänvisningar till vart tjädrarna hålls. En höna har landat och tupparna dras dit likt magneter. Jag mumsar på frukostsmörgåsen, än är det flera timmar kvar till brunchen vid baslägret. Mitt gömsle står lite avsides och tjädrarna hålls borta vid gästerna, vilket är bra. Det är bara roligt om de får chansen att ta bra bilder. Själv har jag ju flera veckor på mig att fota fåglarna, med lite tur och tajming. Även om tupparna har sina favoritställen att visa upp sig från, är det hönorna som styr vart huvudnumret av spelet sker. De dras till förra årets vinnare, men allt kan hända och allt kan vända från en morgon till en annan. Skulle förra årets kung trillat av pinn under vintern, så förflyttas centrum för spelplatsen. Väder och vind styr också, är det för blött och blåsigt så spelar de inte.

En av gästerna skriver i chatten. "Nu flög de. De är på väg mot Lovisas gömsle." Jag stannar mitt i tuggan. Lägger ifrån mig smörgåsen. Lyssnar. Först bara småfåglar. Sen smäller det till av kraftiga vingslag bara några meter bort. Skvattramriset utanför gömslet svajar. Inte titta ut. Inte röra en muskel nu. De är här. Känslan är svår att beskriva. Jag är tårögd. Tacksam över att få vara så nära under fåglarnas uråldriga riter. Spänd, när jaktinstinkten vaknar, jag vill ju så gärna ta ett kort om jag kan. Samtidigt är ingen bild viktigare än att tjädrarna ska få para sig i lugn och ro, jag får inte störa dem. Det kluckar och smäller utanför när tupparna ryker ihop. Som om en liten laddning av urkraft släppts lös i skogen. Vi är här på tjädrarnas villkor och även om jag nu försökt, så låter sig denna vilda skogsmagi, ändå inte riktigt fångas i ord. Den måste bara upplevas.

Vill du också följa med Naturguide Tiveden ut i tjäderskogen? Redan nu kan du förboka platser till tjäder- och orrspel 2022.  Är du nyfiken på hur det är att vara i ett tjädergömsle? Spana in @tracelessintivedens höjdpunkt Birdsafaris på instagram, du hittar "Birdsafaris" som en rundel med en tjäder på ovanför bilderna i profilen.

Peace out!

/Lovisa